Den andra typen av klaff (slotted flap, bild 2) förekommer i flera varianter - här den allra enklaste.

Den är framför allt förekommande på modernare plan i mycket komplicerad uppbyggnad (extended, slotted flap, bild 3).

Klyvklaffen
Här ska vi behandla klyvklaffen eftersom den är vanlig i modellsammanhang på framför allt skalamodeller av jaktplan från andra världskriget. Den fanns på Zeron, Spitfire, Hawker Hurricane, FW190, AT-6 (i Sverige SK16, P-40 Warhawk), m fl. Klyvklaffen har faktiskt en hel del fördelar:

• Den sitter vid bakkanten, på undersidan av vingen. När den fälls ner påverkar den inte den viktiga strömningen på ovansidan av vingen.
• Den är tekniskt sett enkel att tillverka och göra fällbar med servon. Ofta går det bra med en bit plywood.
• Om klaffen skadas är den lätt att byta ut.
• Den har en mycket bra verkan, trots sitt enkla utseende.
• Den kan vara viss starthjälp, med litet utslag. På startbilden härintill är den nog något för mycket nedfälld.

Eftersom klaffen "drar i bakkanten" på vingen störs egentligen ingenting på strömningen över vingen och det är bra för det är ju just detta man eftersträvar - att planet ska förlora farten men vara lika stabilt i flygningen som utan klaffen.

När man provar ut klaffanvändningen på sin modell börjar man förstås med att (med landstället infällt om sådan finess finns) dra ner ca 40 grader klaff. Om planet nu inte reagerar genom att sticka upp nosen fortsätter man att pröva större och större utslag. Förmodligen märker du då att det händer inget med planets flygegenskaper med du får en ordentlig minskning av farten.

Nästa moment är att du prövar med landstället nedfällt. Förmodligen får du inte nu heller några konstiga reaktioner.

På vissa fullskalaplan med klyvklaff kan man reglera utslaget med en spak. Men på Spitfire t ex hade klaffen bara två lägen - infälld och nedfälld och det reglerades med en switch. Det visar ganska bra att klyvklaffens inverkan på planet är odramatisk. Aerodynamiska klaffar har på sätt och vis en annan verkan så man måste trimma höjdrodret efter hand som man fäller ner klaffen.

Om man har klyvklaffen kopplad till ett servo så att man kan fälla ner den lite i taget kan man märka en olinjär påverkan. Före ca 50% nerfällning så händer det inte så mycket, men när man passerar 60-70% av utslaget kommer verkan att öka rejält. Detta beror förmodligen på att när klaffen nått ett visst läge så ökar virvelbildningen rejält - luftströmmen släpper och virvlarna bakom klaffen får annat utseende. Åtminstone har vi märkt detta på de modeller vi byggt i Vallentuna.

Landningen med klyvklaff blir lite annorlunda än utan. Normalt drar man av gasen helt på finalen på ett flygplan. Men gör man detta med full klaff så kan hastighetsminskningen och sjunket öka alldeles för mycket. Bättre är att hålla något över tomgång på motorn och inte dra av helt förrän hjulen träffat landningsbanan.

Vi har provat klyvklaff på Spitfire, AT-6 och Zero i Vallentuna. Klaffens verkan är väldigt lika mellan de tre flygplanstyperna. Intressant var också att alla planen tålde 90 graders klaff utan att reagera annat än med fartsänkning. Vi kunde se väldigt tydligt hur farten gick ner när klaffen fälldes och ibland någon liten noshöjning, men inga våldsamma reaktioner.

En verkan som vi inte kunde förutse är att om landstället viker sig eller som på bilden det kör ner i en håla så faller planet ner på klyvklaffen, trycker upp denna och kan skada klaffservonas växellåda! Detta händer ju till och med när man taxar på marken och kanske ena stället går ner i en hålighet. Motåtgärderna till detta är att dra in klaffen så snart som möjligt efter sättningen och att använda servon med metallkugghjul till klaffen.

AT-6:an är en notorisk studsare vid landningarna - ett välkänt fel hos planet både i original och modell, som huvudsakligen beror på det korta, på modellen nästan ofjädrade landningsstället. Klyvklaffen förbättrar denna dåliga egenskap genom att den tar ner landningshastigheten och eftersom man har högre motorvarv så blir planet stabilare i landningsfasen och en del av problemet med studs försvinner.

Användningen av klaff kan ibland vara rent av nödvändig för att man ska kunna få ner planet med vettig längd på landningsbanan. Det är då att rekommendera (om du har något val!) att när du bygger ett andravärldskrigsplan, som hade denna typ av klaff, förser den med denna. Klubbkamraten Krister har tränat klyvklaffanvändning på sin Zero och jag själv på AT-6:an. Det har varit mycket intressanta erfarenheter och vi har lärt oss mycket om landningsprocedurer, lämpliga fartgränser för planen, tekniska problemlösningar.